Men vem bryr sig?
Jag skriver inte de här för att sticka ut, få uppmärksamhet eller töst. Jag gör de för jag jobbar med mig själv, jag försöker hitta mod och tro på mig själv. "så du tycker jag är korkad, självisk... FU!"
Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, vad jag ska göra, eller säga. Men vem bryr sig?
Jag kan köra mitt eget race, tycka de jag vill och göra som jag vill,
men jag får också ta konsekvenserna av hur jag agerar.
Jag kan bli glad av de mest meningslösa orden, men de beror på vem de är som säger de.
Jag tar åt mig olika mycket när de gäller kommentarer, vist jag kan säga tack, men hur långt in dom når i mig och naglar sig fast, eller stärker mig beror helt på relationen jag har till den personen som säger de till mig.
Jag kan säga att jag tycker jag är mullig, har lite stora lår eller väger några kilon för mycket.
Jag har dubbelhaka, bristningar och en uppåt näsa. Min mage putar ut som mont everest.
Jag tycker så, men om jag bryr mig utåt är en annan sak. Jag känner mig allt mer bekväm i mig själv.
Jag känner mig mer och mer säker efter alla år som går och "de här är jag!"
Hade du pratat med mig för fem år sen hade jag inte svarat de minsta som jag gör nu.
Jag vet mina gränser, töjer på om som går och låter dom andra vila.
Jag är en praktiskt människa och de är jag stolt över. Jag känner mig säker i den rollen,
men när det kommer till teorin är jag liten som en pyssling.
Men vad spelar de för roll, jag vet hur man skriver, räknar och läser, men de går enklare att bygga, höra och rita.
När jag säger förlåt för något eller försöker skämta bort de jag sa, gjorde eller skrev i samma sekund som de hände, så är det för att de var "egentligen inte jag som sa det". De har ni hört nåra gånger va?
De som jag försöker sudda ut är något jag inte kan stå för till fullo, något som kommer från den jag var.
De är ett självförsvar mot mig själv.
Jag behöver inte någon som trackar ner på de jag gör, rättar mig eller säger åt mig att inte trycka ner mig själv. Jag jobbar på det, jag gör mitt bästa. De jag behöver är någon som inte bryr sig om mina brister, i mitt självförtroende och min självkänsla. Den personen är den som höjer mig högst, den som omedvetet stödjer mig och stärker mig.
Lina Ericsson kunde idag se sig i spegeln och ärligt säga, med ett leende på läpparna, att "Lite fin är jag ändå"
