Boonby

 Ja, livet. Det ser tydligen aldrig likadant ut, alltid är det något som ska skilja dag ett från dag två. Ibland till de sämre, ibland till de bättre, men klagar gör man bara när de blir sämre och tyst är man när det blir bättre.
 Just nu vet jag inte riktigt hur mitt liv ser ut, de är bra men otroligt dåligt. Jag trivs men har en obehaglig känsla inom mig. De är som att äta glass en iskall vinterdag.. Jag kan inte riktigt bestämma mig om de är en bra sak att göra. Jag önskar att jag fick reda ut och vända omkring på känslans innehåll så att de bara blev riktigt bra.
 Jag vet en del av känslan, de är absolut tytstnaden just nu. Den tar rent av kol på mig. Men jag går vidare, med huvudet upprätt trots att jag bara vill kasta mig ner i närmsta hörn och skricka tills tystnaden försvann, ja. Så är det, men så kan det inte vara. Fick nyligen kommentaren: du är så mogen, vuxen men du är så fruktansvärt ung, vad har tvingat dig till detta? Jag svarade inte helt ärligt, vad skulle jag svara, tror jag inte har något svar.


"Man gör dumma saker när man är kär" - Hercules

Dagen har passerat med innehåll av plugg och städ, försökt undvika tanken på huvudvärken.
Känns bättre nu, så lite sömn kommer att göra susen och ikväll får jag sova länge.
Ligger långt före i tiden idag, känns som klockan är kvart över två, men nej.

VI HÖRS!