Tankerus
Född utanför, fast i gnällbältet. Förförd av de vackra, fascinerande, dragen av längtan och de segrande. Ränslorna jagar, inganstans att fly, inget att hålla om. Tror på något större, något som stärker, en oändlighet. Omöjligt att nå, vad finns det mer. Så trött på mina svar, sviker sanningen med allt de ologiska. Förväntan, ångerst, avundsjuka. Vägvisarna är människor utan mål. Ömsesidigt inspererande för livet, ömsesidigt ropandes på hjälp. Målmedveten som en flykting utan hem. Hör du dom ord jag sa, tomma ord som man lämnar bakom sig, stänger in inom sig. Sträcker sig förbi som en dimma, grundligt uträknad. De starkaste hatet är mot de man älskar som mest. Inget är vad de var, de finns bara en början med vad som sker. Är för rädd för att försöka, vi slås inte längre. Smyger fram, försöker förbli oupptäckt. Berätta inget för mig, jag vet allt ändå. Kommer man över sin ångerst en gång, så kommer du väcka en annan. De man vet, vet man ingeting om, de bara finns där. Gränslöst lidande, sårad fler än förmånga gånger. Vem som helst kan drukna i alla människors tårar. Ytan är något som beskriver vad vi är uppbyggda av. Djupet är något vi aldrig sett. Följ efter, att göra som alla andra och härma allt en människa kan göra. Varje sekund påverkas vi, undermedvetet förändras det vi har byggt upp. Personligheten, förfallen i alla former av tvivel. Man gömmer och söker, hittar och förlorar. Vad som helst kan bli ett hinder. Låt oss ta en omväg, finna något annurlunda och skapa en ny känsla. Hjärndöd, men fullt frisk. Kan jag göra dig förvånad med något så enkelt. låt mig då göra dig så förvirrad och förviden i dina egna tankar att du aldrig mer hittar ut. Lämna mig utanför, jag vill inte ha något med atmosvären att göra. Världens surrande, havets rusning, markens underverk. Allt kan varsamt förstöras med en ruskning från en av dess största verk, en knaglig varelse. Krigare och älskare, ord som beskriver vänner på ett ivrigt sett. Starka försöker, vi förlorar men vinner på deras misstag. Stärkta av däpade yttranden, försvagade av de som är syndigt. Tårarna färgar ansiket, blicken griper tag. Själen påverkas av de den är med om, djupa rivor. De trasigaste hjärtat är de som är vackrast. Vad finns det mer att utnyttja, slita sönder och plcoka ihopp. Höstens löv, fåglarna sjunger allt starkare, äran att finnas till. Alla rösters hemligheter, vad finns inom huden jag rör vid. Lusten strömmar till och man vill veta mer. Man vill nå ända in, bort till horisonten. Vid röra de ingen någonsin funderat på. Mörkret, tystnaden omsluter varje liten vrå och jag tänker på dig. Runt omkring, konstrasterna speglar sig mot varandra. Skuggan, en spegelbild av något välskapt. Lägg märket till varje milimeter, allt klarnar även utan förstoringsglas. Skärpan kommer långstamt tillbaka och alla under avspeglas genom ditt minne. Att få timmarna att gå, spinna på högvarna innesluten av två själars vilja att bekräfta sig. Ett mörkt rum, en kal vrå, över ett frånvarande på en öde plats.
