famnen

Har försökt ge dig hela skulden, fats jag innerst inne vet att de var min.
Vi står på gatan och byter meningar i mörkret, utanför stadens finaste hotel.
Dina händer ber mig sova över, som ett sett att säga tack för ikväll.


FAN.

jag orkar inte springa längen ♦


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0